Det började med en ointresserad
”lapp” och slutade med ett
räddningshundekipage...

Fortsätt läs nedan...

<< TILLBAKA TILL GALLERIET
 

RÄDDNINGSHUND - VITTRA

Det började med en ointresserad ”lapp” och slutade med ett räddningshundekipage...
1993 kom den första egna hunden, ett korthår kallad Vittra, in i huset. Jag hade då några år tidigare lyckats träffa, troligen den enda av Lapplands innevånare, som totalt saknade intresse för vare sig jakt eller friluftsliv, möjligtvis fiske men inte mer. Nåja, min ”lapp” flyttade ner till Falun och tillbringade sin fritid bland datorernas och elektronikens underliga värld medan jag tillbringade min i skog och mark. När Vittra som då var en sprallig busig valp klev över vår tröskel var vi båda överens om att detta var min hund = mitt problem och som alla valpägare känner till är det inte alltid en dans på rosor när man har ett litet förklätt monster i sin ägo. Monstret växte i alla fall upp till en trevlig hund tack vare duktiga och hjälpsamma Vorsteh-folk här i Dalarna. Allt mer av min tid gick till hund, jaktförsök och allt annat som hör därtill. Husse såg oss i förbifarten någon gång då och då, när vi var hem och ”bytte trunk”. Hösten –96 hade husse gett upp hoppet om att förmå mig minska ner på hunderiet utan beslöt sig att själv prova på. Men att gå in för jakt och ha ihjäl oskyldiga små djur låg inte riktigt för honom. Han har alltid varit, och är fortfarande! en människa som är otroligt hjälpsam och omtänksam, därför ”lånade” han min, nu dresserade och trevliga hund, för att utbilda sig och henne till ett räddningsekipage, för att ”i samhällets tjänst kunna hjälpa nödställda”.


Under ett och ett halvt års tid var det nu istället de två som kuskade runt på allehanda övningar, så det blev till att införskaffa ytterligare en hund för att fylla mitt behov. Husse och hund blev alltmer samspelta och hade nog en hel del nytta av de redan inlärda jaktmomenten med signaler och dirigeringar m.m. men fick dessutom tillsammans lära in en massa nya saker som en räddningshund måste kunna. Det ställs stora krav på en räddningshund. Deras uppgift är att hitta försvunna människor i skog, rasområden, ja var helst man kan tänkas försvinna. De ska kunna leta reda på människor i allehanda olika situationer, kunna söka och jobba oavbrutet beroende av miljön – eld, rök, kraftigt oljud, höga höjder, mörker, instabila underlag, sträckande morkullor m.m. m.m.
Under våren fick Vittra lite ”mammaledighet” för att fostra och sköta om sin valpkull, men hon var snabbt i form igen för att följa husse ut på nya övningar. I juni var det så dags att visa upp sig och bedömas med förhoppning om att bli godkända. Det var en mycket nervös husse som startade sin hund, men Vittra visste vad som förväntades och klarade av provet utan problem. En stolt husse och stolt hund kunde välförtjänta kvittera ut sitt godkännande som räddningshundekipage. Detta innebar först och främst en vidareutbildning av ekipaget under två av septembers veckor, vilket innebar att jag snällt fick lämna från mig hunden mitt under jaktens höjdpunkt!

Vad gör man inte för sina nära och kära!

I gengäld har husse numer tagit jägarexamen och lovat följa med oss upp i fjällen under hösten. Han har till och med mage att påstå att det bör öka nedskjutningsstatistiken inom familjen!!!

Publicerad i Svensk Vorsteh nr 2 2000