Hundsemester
i Lappmarken
|
|
Sommar
och semester = Lapplandsresa utan hund i två veckor!
Ja, det är så det brukar vara hemma hos oss
och det innebär:
Avresa dag 1 - allt bara bra. Dag 2 - fortfarande bara
lugnt och skönt. Dag 3 - börjar längta
efter hunden, ringer hem, hunden mår bra. Dag
4 - börjar kännas långtråkigt,
ringer hem flera gånger och hör hur hunden
har det. Dag 5 - livet börjar kännas meningslöst!
hemlängtan!!! undrar vad hunden gör just nu,
hon har väl inte glömt bort oss? Dag 6 - hundvakten
försäkrar för tredje gången samma
dag per telefon att allt bara är bra. Dag 7 - jag
vill hem! nedräkningen kan börja, en vecka
kvar! Dag 8,9,10,11,12 - snart är äntligen
semestern slut. Dag 13 - vi kan väl fara hem en
dag tidigare? Ja, jippi - det blir sträckkörning
140 mil på 15 timmar!
|
Dag
14 – kl. 01.35 ÄNTLIGEN HEMMA och hunden mår
faktiskt bra och hon är lika överlycklig som
jag att återförenas.
Hur många sambos till hundidioter står ut
med liknande semester? Min har varit riktigt uthärdig
men denna sommar instämde han i att det nog skulle
vara bäst om hunden följde med, det är
ju lite roligare om ens medresenär inte genast börjar
räkna dagarna tills det är dags för hemfärd!
Anledningen till dessa norrlandsresor är förutom
den underbara naturen, släktbanden där uppe.
Det har blivit tradition med några veckors andrum
uppe i ”ödemarken” varje sommar.
I år planerades en fjällvandring då även
hunden skulle följa med, men som den effektiva!?
människa jag är så anmälde jag även
till en hundutställning där i norr - ”när
vi ändå hade vägarna förbi”.
Färden börjar en torsdagkväll med avbrott
och övernattning halvvägs i Åre. Regnet
piskar i vägbanan, lika tur med vädret som i
fjol? Då hade vi oavbrutet regn i två veckor.
Fredag lyser dock solen och vi far norrut, stannar och
fikar med jämna mellanrum och låter hunden
få röra på sig. Framåt kvällen
är vi framme i kraftverksbyn Porjus. Nästa dag
bär det av till Gällivare och utställning.
Husse och hund är lika entusiastiska = uppsynen mer
nedslående än en som väntar på sin
egen avrättning. Hunden piggnar dock till i ringen
och får strålande resultat. En överlycklig
matte försöker förklara för en uttråkad
husse vad alla fina band betyder - ”såna där
kan man ju köpa på metervara i snabbköpet”
informerar han mig . Visst är det underbart med support
från sina nära och kära! |
|
Nu
följer några dagar med planering och packning
inför fjällturen och måndag morgon börjar
äventyret. Det blir bil 10 mil längs Luleälven,
chauffören ivrigt berättande om ”Appo-mordet”,
mordet på två tältande holländare
som fick sätta livet till för en galning. Det
kan finnas mycket mystiskt folk i dessa ödsliga bygder
får vi höra. Tur vi har vakthund med oss i
tältet! Avvinkade fortsätter nu vår tur
med båt över älven till Saltoluokta -
härligt att kunna ha hunden med sig utan att för
en gångs skull ständigt bli påmind om
alla hundförbud, här tittar alla bara lite extra
intresserade på hennes kappsäck, en fin röd
klövjeväska. Åter på landbacken
gör vi en visit på fjällstationen, köper
lite vykort, sätter ryggsäckarna på plats
och börjar vandringen. |
Det
börjar uppför genom fjällbjörkskogen
med hunden kopplad. Hon stretar och drar och förstår
inte alls varför vi pustar där bak. Hon är
ju fågelhund och vi befinner oss i fjällen,
alltså måste det vara jakt på gång!
Några barska tillsägelser får henne dock
att fogligt rätta sig sist i ledet i vårt lilla
tåg. Efter att provat kåsorna i fjällbäcken
och njutit av vyerna börjar vi närma oss lite
flackare partier. Här strövar renar omkring.
Hunden som slutligen lugnat sig vaknar till på nytt,
hur ska detta gå? Det blir mycket ren den dagen
och efter några timmar bryr hon sig knappt, utan
traskar på bredvid oss som om hon aldrig gjort annat.
Ryggarna och fötter börjar göra sig påminda
och det är tacksamt som vi slår oss ned vid
stranden i Sitojaure två mil senare, för att
med båt bli överskjutsade till andra sidan.
|
|
Här
slår vi läger. Vi intager kvällsmålet
och får direkt erfara att frystorkad mat inte är
någon höjdare, desto godare smakar snabbnudlarna
och mackorna. Trötta och nöjda kryper vi in
i vårt tält för en välbehövlig
nattvila. Klockan två på natten vaknar jag
av att två kacklande riptuppar i närheten av
våran lägerplats. De låter mer och mer
upprörda och slutligen hör jag hur den ena flaxande
nästan kraschlandar i vår tältduk och
där fortsätter med sitt skrattande läte.
Hunden flyger yrvaket upp ur sömnen och tittar med
grumliga ögon in i tältduken. Ripan som återfått
sitt förstånd håller turligt nog tyst
och hunden lägger sig åter igen och slumrar
in.
Nästa morgon vaknar en utvilad glad hund, en något
stelare och tröttare husse och en huttrande matte
som blivit utträngd ur sovsäcken av den ”gosiga”
hunden. |
Efter
frukosten - snabbgröt med äpple/kanel, mycket
välsmakande - börjar nästa dags etapp.
Efter några kilometer blir det stopp. Hunden i sin
röda klövjeväska står för ripa.
En grann riptupp sitter i riset och tittar på oss
men springer sen undan. Hunden tänder till på
alla cylindrar och det tar någon kilometer och några
barska kommandon innan hon åter lugnt intar sin
plats i ledet. Solen strålar och livet känns
verkligen ljuvligt. En tupplur i fjällsluttningen
med lite smaskiga kakor och citronsaft förgyller
tillvaron ytterligare. Detta är avkoppling! Även
hunden inser nu att livet är till för att njutas
och sträcker ut sig i solen vid varje rasttillfälle.
Kvällen närmar sig och vi anländer till
dagens etappmål, Aktje. Här ska vi åter
forslas med båt över till andra stranden för
att slå läger. Nu blir det inte riktigt så.
Medan vi väntar på båt får vi erfara
vad det vill säga vad mygg innebär, tänk
att man glömt bort det. Insvepta i myggnätskepsar
och vindoveraller och med hunden inuti ett ryggsäcksöverdrag
uthärdar vi tiden. Ute på vattnet i vinddraget
kan vi åter njuta av myggfriheten och storslagna
vyer av Rappadalen. Mygglösheten blir dock kortvarig.
Då vi når andra stranden, bokstavligen överfaller
dessa blodtörstiga små surrande varelser oss.
Vi gör ett snabbt rådslag, där vi bestämmer
att trots trötta fötter och ryggar ska vi fortsätta
till högre nivåer över trädgränsen.
Insmorda i djungelolja med myggnätskepsarna djupt
nerdragna och hunden väl inoljad drar vi vidare.
|
|
Det
blir närmast en helvetisk färd, en kamp undan
dessa hämningslösa små insekter. Kepsarna
är, utan överdrift, svarta av mygg. Surret i
öronen gör att paniken sakta kommer krypande.
Mossmarker och lövskog avlöser varandra. Med
jämna mellanrum skrapar vi av hunden myggen och smörjer
in henne med ny olja. Marschtakten är nu ordentligt
hög, svetten lackar och ryggsäckarna känns
tyngre och tyngre. Vi tar mod till oss och stannar vid
en bäck för att dricka lite vatten, fortsätter
sen vidare mot fjällkonturen som sticker upp ur myggträsket
långt bort i fjärran. Efter en mil och tre
timmars stretande och kämpande, når vi äntligen
fjälltoppens myggfria paradis. Utmattade övernattar
vi i en koja med svedda axlar och kliande myggbett -Lapphelv...! |
En
ny dag gryr, skimrande morgonsol letar sig fram mellan
fjälltopparna. Allt är åter underbart
och glömda är myggen. Dagens vandring sträcker
sig längs fjällkanten och bär senare
lätt sluttande ner genom gammal tallskog. Spillning
från tjäder avslöjar att detta är
marker som vore trevliga att få besöka under
jaktsäsongen. Vi har nu kommit in riktigt i vildmarkslivet.
Gasolköket ordnar behändigt vår lunch
och vi får en riktigt behaglig dag. En älg,
fjolårskalv, korsar vår väg och tittar
nyfiket på oss men bestämmer sig sen för
att det är bäst att försvinna. Lätta
till mods anländer vi Pårtestugan. Här
möts vi av jättetrevliga stugvärdar som
senare visar sig komma från samma by som sambon.
Det blir en sen kväll med många gamla historier.
Innan det är läggdags hinner dock min tekniskt
och mycket teleintresserade sambo titta lite närmare
på nödtelefonen och i sitt försök
att koppla sin egen mobiltelefon till nödtelefonens
antenn lyckas han få igång en rad blinkande
nödsignaler och ljudsignaler. Stugvärden kommer
oroligt springande och undrar vad som står på
samtidigt som sambon försöker förklara
för polisen i andra telefonänden att han ”råkat”
komma åt några knappar av misstag! Jag drar
mig tyst undan tills allt är uppklarat. Ja, se
tekniker!
Sista dagen och vår färd närmar sig
nu sitt slutmål, Kvikkjokk. Glada men med ganska
trötta fötter anländer vi efter totalt
sju och en halv mils vandring. Hunden rör sig lätt
och ledigt och jag misstänker att vi lätt
skulle kunnat packa hennes väska med mer än
det dubbla.
|
|
Vi
fick en jättefin tur, vädret höll sig
perfekt. Att ta med sig klövjad hund gick jättebra.
Hon hade inga som helst problem. Vi såg noga till
att ta av henne packningen under rasterna och sen spänna
på noggrant med jämnt fördelad tyngd
och kontrollera att inget skavde. Något trångt
att ha hund i sovsäck men de är ju så
goa, åtminstone så länge de inte sparkar
ut en! Min sambo stod på sig och ville ha lite
riktig mat med sig på turen medan jag tyckte vi
borde hålla vikten nere och enbart ta frystorkat.
Det var tur han fick sin vilja igenom för frystorkad
mat kan smaka riktigt dåligt. Vill man ha med
sig en påse med brödsmulor till fåglarna
ska man ta med grovbröd, det är fantastiskt
på att förvandlas till smått obredbart
stoff.
Vår tur blev ett soligt minne att ta med sig och
tänka tillbaka på i vintermörkret. En
liknande tur vintertid på skidor med hund verkar
mycket lockande. Tänk att få glida fram i
ett tyst glittrande snötäckt fjällparadis......
Marika
Publicerad i Svensk Vorsteh samt Apell, Falu BK
|
|