Läs om vår hundsemester
i Lappmarken.



<< TILLBAKA TILL GALLERIET
 

HUNDSEMESTER

Hundsemester i Lappmarken  
Sommar och semester = Lapplandsresa utan hund i två veckor! Ja, det är så det brukar vara hemma hos oss och det innebär:
Avresa dag 1 - allt bara bra. Dag 2 - fortfarande bara lugnt och skönt. Dag 3 - börjar längta efter hunden, ringer hem, hunden mår bra. Dag 4 - börjar kännas långtråkigt, ringer hem flera gånger och hör hur hunden har det. Dag 5 - livet börjar kännas meningslöst! hemlängtan!!! undrar vad hunden gör just nu, hon har väl inte glömt bort oss? Dag 6 - hundvakten försäkrar för tredje gången samma dag per telefon att allt bara är bra. Dag 7 - jag vill hem! nedräkningen kan börja, en vecka kvar! Dag 8,9,10,11,12 - snart är äntligen semestern slut. Dag 13 - vi kan väl fara hem en dag tidigare? Ja, jippi - det blir sträckkörning 140 mil på 15 timmar!
Dag 14 – kl. 01.35 ÄNTLIGEN HEMMA och hunden mår faktiskt bra och hon är lika överlycklig som jag att återförenas.
Hur många sambos till hundidioter står ut med liknande semester? Min har varit riktigt uthärdig men denna sommar instämde han i att det nog skulle vara bäst om hunden följde med, det är ju lite roligare om ens medresenär inte genast börjar räkna dagarna tills det är dags för hemfärd!
Anledningen till dessa norrlandsresor är förutom den underbara naturen, släktbanden där uppe.
Det har blivit tradition med några veckors andrum uppe i ”ödemarken” varje sommar.
I år planerades en fjällvandring då även hunden skulle följa med, men som den effektiva!? människa jag är så anmälde jag även till en hundutställning där i norr - ”när vi ändå hade vägarna förbi”.
Färden börjar en torsdagkväll med avbrott och övernattning halvvägs i Åre. Regnet piskar i vägbanan, lika tur med vädret som i fjol? Då hade vi oavbrutet regn i två veckor. Fredag lyser dock solen och vi far norrut, stannar och fikar med jämna mellanrum och låter hunden få röra på sig. Framåt kvällen är vi framme i kraftverksbyn Porjus. Nästa dag bär det av till Gällivare och utställning. Husse och hund är lika entusiastiska = uppsynen mer nedslående än en som väntar på sin egen avrättning. Hunden piggnar dock till i ringen och får strålande resultat. En överlycklig matte försöker förklara för en uttråkad husse vad alla fina band betyder - ”såna där kan man ju köpa på metervara i snabbköpet” informerar han mig . Visst är det underbart med support från sina nära och kära!
Nu följer några dagar med planering och packning inför fjällturen och måndag morgon börjar äventyret. Det blir bil 10 mil längs Luleälven, chauffören ivrigt berättande om ”Appo-mordet”, mordet på två tältande holländare som fick sätta livet till för en galning. Det kan finnas mycket mystiskt folk i dessa ödsliga bygder får vi höra. Tur vi har vakthund med oss i tältet! Avvinkade fortsätter nu vår tur med båt över älven till Saltoluokta - härligt att kunna ha hunden med sig utan att för en gångs skull ständigt bli påmind om alla hundförbud, här tittar alla bara lite extra intresserade på hennes kappsäck, en fin röd klövjeväska. Åter på landbacken gör vi en visit på fjällstationen, köper lite vykort, sätter ryggsäckarna på plats och börjar vandringen.
Det börjar uppför genom fjällbjörkskogen med hunden kopplad. Hon stretar och drar och förstår inte alls varför vi pustar där bak. Hon är ju fågelhund och vi befinner oss i fjällen, alltså måste det vara jakt på gång! Några barska tillsägelser får henne dock att fogligt rätta sig sist i ledet i vårt lilla tåg. Efter att provat kåsorna i fjällbäcken och njutit av vyerna börjar vi närma oss lite flackare partier. Här strövar renar omkring. Hunden som slutligen lugnat sig vaknar till på nytt, hur ska detta gå? Det blir mycket ren den dagen och efter några timmar bryr hon sig knappt, utan traskar på bredvid oss som om hon aldrig gjort annat. Ryggarna och fötter börjar göra sig påminda och det är tacksamt som vi slår oss ned vid stranden i Sitojaure två mil senare, för att med båt bli överskjutsade till andra sidan.
Här slår vi läger. Vi intager kvällsmålet och får direkt erfara att frystorkad mat inte är någon höjdare, desto godare smakar snabbnudlarna och mackorna. Trötta och nöjda kryper vi in i vårt tält för en välbehövlig nattvila. Klockan två på natten vaknar jag av att två kacklande riptuppar i närheten av våran lägerplats. De låter mer och mer upprörda och slutligen hör jag hur den ena flaxande nästan kraschlandar i vår tältduk och där fortsätter med sitt skrattande läte. Hunden flyger yrvaket upp ur sömnen och tittar med grumliga ögon in i tältduken. Ripan som återfått sitt förstånd håller turligt nog tyst och hunden lägger sig åter igen och slumrar in.
Nästa morgon vaknar en utvilad glad hund, en något stelare och tröttare husse och en huttrande matte som blivit utträngd ur sovsäcken av den ”gosiga” hunden.
Efter frukosten - snabbgröt med äpple/kanel, mycket välsmakande - börjar nästa dags etapp. Efter några kilometer blir det stopp. Hunden i sin röda klövjeväska står för ripa. En grann riptupp sitter i riset och tittar på oss men springer sen undan. Hunden tänder till på alla cylindrar och det tar någon kilometer och några barska kommandon innan hon åter lugnt intar sin plats i ledet. Solen strålar och livet känns verkligen ljuvligt. En tupplur i fjällsluttningen med lite smaskiga kakor och citronsaft förgyller tillvaron ytterligare. Detta är avkoppling! Även hunden inser nu att livet är till för att njutas och sträcker ut sig i solen vid varje rasttillfälle. Kvällen närmar sig och vi anländer till dagens etappmål, Aktje. Här ska vi åter forslas med båt över till andra stranden för att slå läger. Nu blir det inte riktigt så. Medan vi väntar på båt får vi erfara vad det vill säga vad mygg innebär, tänk att man glömt bort det. Insvepta i myggnätskepsar och vindoveraller och med hunden inuti ett ryggsäcksöverdrag uthärdar vi tiden. Ute på vattnet i vinddraget kan vi åter njuta av myggfriheten och storslagna vyer av Rappadalen. Mygglösheten blir dock kortvarig. Då vi når andra stranden, bokstavligen överfaller dessa blodtörstiga små surrande varelser oss. Vi gör ett snabbt rådslag, där vi bestämmer att trots trötta fötter och ryggar ska vi fortsätta till högre nivåer över trädgränsen. Insmorda i djungelolja med myggnätskepsarna djupt nerdragna och hunden väl inoljad drar vi vidare.
Det blir närmast en helvetisk färd, en kamp undan dessa hämningslösa små insekter. Kepsarna är, utan överdrift, svarta av mygg. Surret i öronen gör att paniken sakta kommer krypande. Mossmarker och lövskog avlöser varandra. Med jämna mellanrum skrapar vi av hunden myggen och smörjer in henne med ny olja. Marschtakten är nu ordentligt hög, svetten lackar och ryggsäckarna känns tyngre och tyngre. Vi tar mod till oss och stannar vid en bäck för att dricka lite vatten, fortsätter sen vidare mot fjällkonturen som sticker upp ur myggträsket långt bort i fjärran. Efter en mil och tre timmars stretande och kämpande, når vi äntligen fjälltoppens myggfria paradis. Utmattade övernattar vi i en koja med svedda axlar och kliande myggbett -Lapphelv...!
En ny dag gryr, skimrande morgonsol letar sig fram mellan fjälltopparna. Allt är åter underbart och glömda är myggen. Dagens vandring sträcker sig längs fjällkanten och bär senare lätt sluttande ner genom gammal tallskog. Spillning från tjäder avslöjar att detta är marker som vore trevliga att få besöka under jaktsäsongen. Vi har nu kommit in riktigt i vildmarkslivet. Gasolköket ordnar behändigt vår lunch och vi får en riktigt behaglig dag. En älg, fjolårskalv, korsar vår väg och tittar nyfiket på oss men bestämmer sig sen för att det är bäst att försvinna. Lätta till mods anländer vi Pårtestugan. Här möts vi av jättetrevliga stugvärdar som senare visar sig komma från samma by som sambon. Det blir en sen kväll med många gamla historier. Innan det är läggdags hinner dock min tekniskt och mycket teleintresserade sambo titta lite närmare på nödtelefonen och i sitt försök att koppla sin egen mobiltelefon till nödtelefonens antenn lyckas han få igång en rad blinkande nödsignaler och ljudsignaler. Stugvärden kommer oroligt springande och undrar vad som står på samtidigt som sambon försöker förklara för polisen i andra telefonänden att han ”råkat” komma åt några knappar av misstag! Jag drar mig tyst undan tills allt är uppklarat. Ja, se tekniker!
Sista dagen och vår färd närmar sig nu sitt slutmål, Kvikkjokk. Glada men med ganska trötta fötter anländer vi efter totalt sju och en halv mils vandring. Hunden rör sig lätt och ledigt och jag misstänker att vi lätt skulle kunnat packa hennes väska med mer än det dubbla.

Vi fick en jättefin tur, vädret höll sig perfekt. Att ta med sig klövjad hund gick jättebra. Hon hade inga som helst problem. Vi såg noga till att ta av henne packningen under rasterna och sen spänna på noggrant med jämnt fördelad tyngd och kontrollera att inget skavde. Något trångt att ha hund i sovsäck men de är ju så goa, åtminstone så länge de inte sparkar ut en! Min sambo stod på sig och ville ha lite riktig mat med sig på turen medan jag tyckte vi borde hålla vikten nere och enbart ta frystorkat. Det var tur han fick sin vilja igenom för frystorkad mat kan smaka riktigt dåligt. Vill man ha med sig en påse med brödsmulor till fåglarna ska man ta med grovbröd, det är fantastiskt på att förvandlas till smått obredbart stoff.

Vår tur blev ett soligt minne att ta med sig och tänka tillbaka på i vintermörkret. En liknande tur vintertid på skidor med hund verkar mycket lockande. Tänk att få glida fram i ett tyst glittrande snötäckt fjällparadis......

Marika
Publicerad i Svensk Vorsteh samt Apell, Falu BK