Vi hade alla gnott på med inkallningen och stopp/stanna kommandot hela hösten och tyckte nog att det funkade ganska bra. Visserligen hade fler av oss de sista veckorna upptäckt att "små horn börjat växa ut ur pannan" på våra tidigare så följsamma och fogliga valpar. Men i det stora hela fungerade det bra på hemmaplan i alla fall. Nu skulle vi se om det fungerade i "skarpt läge".

Vi samlades hos familjen Landin utanför Trollhättan en fredag eftermiddag. Resvägen hade för oss alla varit relativt lång men inte närmelsevis vad Hira och familjen Jonsson ifrån Vindeln rest. 100 mil enkel väg!
Efter att Anders hälsat oss hjärtlig välkomna tog han oss på en kort promenad och det blev omgående prov på kommunikationen mellan oss och våra valpar. Med hundarna okopplade vid vår sida gick vi till ett närbeläget fält där de fick rasa av sig efter den långa resan. Mörkret hade börjat falla och mitt i värsta buset ville Anders se när vi kallade in hundarna en och en från den lekande skaran.
Det var lite si och så med inkallningen, hmmm. Att finna på rätt adept bland alla bruningar i mörkret var inte det lättaste. Det blev nog en och annan som fick sig en uppbassning av "fel" matte och husse men slutligen satt alla bredvid "rätt" förare. Hur skulle det här gå, tänk om Anders skickade hem oss innan vi ens hunnit börja? Nåväl, jag gissar att Anders haft sina misstankar och nog räknat med ett liknande scenario.

I familjen Landins hem väntade Christine oss med nygräddad paj och allt eftersom anslöt även de i gänget, som kommit fram lite senare. Efter lite trevligt prat och planerande kunde vi mätta, nöjda och belåtna förflytta oss till campingen för nattvila och uppladdning inför kommande dag.

Hedda

Vi visste ju att Anders alltid jobbar med sina hundar lös vid sin sida och det var nu också vad vi skulle göra. Lördagen inleddes med promenad upp till en av Anders gräsplaner. Åter igen sattes inkallningen på prov och även hundarnas följsamhet vid vår sida. Hur man ska agera och hur pass mycket man ska ta i när hunden inte lyssnar kan vara svårt att veta. Anders visade och gav råd och i en ganska prydlig rad tog vi oss sedan vidare upp till voljärerna och fåglarna.

Efter att Anders haft en genomgång och förklarat hur vi skulle agera var det dags att låta hundarna få arbeta. En och en fick vi släppa våra hundar och låta dem söka i gräsmarken där fågel var utsatt. För de allra flesta var detta den första riktigt konkreta kontakten med fågel och inledningsvis skuttade hundarna runt och såg lite frågande ut. När fågelvittringen nådde näsborrarna vaknade dock instinkterna till liv.
De var jätteduktiga och sökte snart målmedvetet och fann på fåglarna. Fina strama stånd, resning på kommando och kunde hejdas då fågeln kom på vingar. Några tog sig till en början egna friheter men det fixade till sig under eftermiddagen. Övningarna i fält fortsatte efter lunchen och ett kortare dressyrpass med stannaövningar.

Ett rejält trött men nöjt gäng hundar och förare fick sen inta kvällsvarden. Vi tvåbenta tog plats runt det Landinska kulinariska matbordet. Christine bjöd på en fenomenal rådjursgryta, vin, hembakat bröd och till efterrätt serverades nybakad tårta. Snacka om att vi mådde gott! Stämningen var på topp runt bordet och skrattsalvorna avlöste varann. Britt redogjorde i detalj på sin breda värmländska hur det var att växa upp som tjej och skidåkare hemma i den värmländska bygden. Nu vet vi ursprunget till den manhafftiga kvinnan för det var snus, bandagerad platt barm och bred framåtlutad gång som gällde. Härliga Britt visade oss hur det kunde se ut. Själv skrattade jag så både huvud och käkmuskler värkte.

Söndagen inleddes med apportering. Anders själv jobbar med spontanapportering på sina hundar från tidig ålder. Flera av oss hade också börjat så men sen fått en del problem när hundarna mest ville leka med apporten och var ohörsamma på inkallning. Vi provade Anders variant med att vara uppmuntrande och berömma så länge valpen höll apporten i mun och sluta ge beröm så fort den släppte. En hel del lek blev det och avlämningarna var inte så imponerande, det var bara att konstatera. Men man ska ju ha lite att jobba med också...

Efter förmiddagsfikat bar det sen ut på nya marker. Vi fick nu prova på vidsträckta stubbåkrar och det var intressant att se hundarna i denna nya miljö. Anders tik Cissi fick vara visningshund och Anders talade om hur man själv ska agera när man för sin hund på fältet. Vad man ska tänka på och hur man gör för att få det att bli rätt. Cissi hade inledningsvis arbete på ett gäng fasaner och ville sedan gärna återvända dit, men Anders rättade henne samtidigt som han förklarade för oss vad han gjorde. Snart flöt hon fram över stubben från kant till kant med lagom djupa slag. Tänk att det kan se så enkelt ut!

Med en oerfaren hund som ännu inte fått så stor vidd i sitt sök, rådde Anders att gå av ena sidan av fältet och se till att hunden fick med sig den intressanta kantzonen. Vi gick sen in i tätare terräng, en park med fasan och rapphöns. Här fick alla återigen möjlighet till fågelkontakter. Flera av hundarna hade fina arbeten på fasanlöpor som de fick på vingar. Det blev ju också en och annan stöt i buskagen men alla hundar gick att hejda.

Att tröttheten nu började komma märktes på hundarna. Ändå hade de varit förvånansvärt starka och koncentrerade båda dessa dagar med tanke på deras ålder och alla nya intryck och erfarenheter de fått.
Ett välsmakande avslut blev det hemma vid köksbordet med Christines mustig och värmande höstsoppa. Att Anders lyckas hålla figuren med Christines fenomenala kokkonst är ett mysterium. Möjligen är det sådan som vi, kursdeltagare som måste styras, som gör att han får springa lite och därmed håller formen!

Vi var alla överrens om att detta var en riktig toppenhelg. Anders och Christines kunskap och engagemang är helt fantastiskt och att vi dessutom kunde var mer än nöjda över våra hundar gjorde ju inte det hela sämre.

Ett jättestort tack från Gruffwe Rijs Bruna Korthårsgäng!

Några ord ifrån Anders:

Återigen en träningshelg som man inte kommer att glömma i första taget!

Att det lönar sig att satsa på sina valpköpare har jag vetat länge. Självklart är jag är inte ensam om detta. Fler och fler uppfödare konstaterar samma sak.
Marika Ericson Gruffwe Rijs kennel (uttalas gruvris om någon nu inte visste detta) tillhör definitivt en av dem som verkligen ställer upp för sina valpköpare! Glädjande nog, både för mig som tränare, och för valpköparna, tillhör hon dessutom också den alltmer växande skaran som insett vikten att att starta träningen tidigt. Inte minst är det viktigt för dem som är nya på det här med stående hund, och några sådana valpköpare har vi nog för det mesta då vi placerar våra valpar.
Marika var här på en träningshelg med åtta av valparna (!) från sin senaste kull. Åldern på valparna var sex månader och det var i första hand fågelträning vi skulle rikta in oss på. Tillsammans med Marikas gäng var också Micke Palm från Sälen med sin valp efter den egna hanhunden Edison. Marika hade innan hon kom till mig redan haft ett antal valpträffar. Och om jag nu förstod det hela rätt så var det rutinerade Micke som varit med och hjälpt till på dessa.
Marika och Micke hade lagt en otroligt bra grund! Visst fanns det ett och annat att putsa på de första timmarna men att få se ett helt gäng sex måndaders hundar föras utan koppel hör inte till vanligheterna. Åtminstone ser jag inte detta så ofta bland de hundar som kommer till mig för träning.
Marika har, på sin hemsida, har lagt ut bilder från träningshelgen och dessutom skrivit en hel del om vad vi hade för oss. Då Marika har beskrivit helgen mycket bättre och roligare än vad jag själv skulle kunna göra, nöjer jag mig att ge er en länk till hennes egen hemsida (kommer i slutet av texten) - men en liten mycket kort sammanfattning vill jag ge här:

En otroligt fin samling av duktiga och trevliga människor kom med åtta valpar/unghundar varav många inte hade varit för fågel tidigare. Ja det blev totalt nio med Mickes valp men Mickes hund var så duktig från början så det blev bara ren uppvisning. Alltnog - när helgen var slut hade, alla hundar haft flera fågelsituationer och samtliga av dessa unga hundar hade mot slutet av dagen klarat sina situationer!!! Stått för fågel, rest fågel och på kommando varit lugna i flog. Mycket mer behöver egentligen inte sägas. Jo, kanske det ska tilläggas att hundarna även fick visa om de hade "spring i benen" på stora stubbåkrar också - och där fanns heller inget att anmärka.

Med andra ord duktiga förare som fått tag på trevliga lättjobbade hundar, men som man brukar säga - man får den hund man förtjänar.

Grattis till Marika och er alla som var här och tack för att ni kom till mig för träning!
Jag sparar det värsta till sist, och som strävhårsuppfödrare är det motvilligt jag skriver detta - det var en gäng korthårsvalpar som var så bra! Oj vad liten texten plötsligt har blivit...